Igår gjorde ett av mina barndomsminnen ett försök att få mig på fall. Detta minne var av den elaka sorten och högst ovälkommet i mitt sinne, med en förmåga att ödelägga, riva ned och förstöra det som byggts upp av trygghet och självförtroende i mig. Tankarna som dessa minnen åstadkommer kan lätt runiera mitt inre på frid. Följden blir ett virrvarr av känslor, ett enda stort kaos. Det är inte alltid lätt när dessa minnen kommer och vill göra anspråk på min tid, min kraft och mitt fokus. Ibland lyckas jag på egen hand jaga dem på flykten och ibland måste jag be om hjälp. Oavsett om jag klarar av det eller inte kvarstår det faktum att jag inte är själv, inte övergiven, inte lämnad ensam... nej, jag har alltid någon vid min sida.
En tagg i hjärtat, ett stygn av sorg
Ett ledsamt minne har byggt upp sin borg
Dess rötter finns i forna dagars mylla
Och vill hela bröstet av oro fylla
Det samlar mina tårar i sin korg
En viskande röst i mörkret jag hör
En värmande hand av kärlek mig rör
Oskadliggörande min gårdags minne
Skapande med mig ett nytt sinne
Återinsättande mig i hoppets kör
Tack Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar