I väntan på "myrr"

Hello mitt i natten... nästan i alla fall!
Sitter en stund framför datorn i väntan på att tröttheten ska anfalla mig som en blixt från en klar himmel (...har dock ej kollat om det är stjärnklart i natt).

En del människor lider av åderbråck och andra av skoskav. Jag lider av RLS (=restless legs syndrom) men jag skulle vilja kalla sjukdomen "Nattsnoa". På grund av att benen inte kan vara stilla snor man runt i sängen som om man befann sig mitt i en svängom i en gammaldans. Visserligen brukar man väl bli omkramad av någon manlig varelse då, vilket inte försigkommer i detta fall. Min gubbe skulle nog helst vilja sparka ut mig ur sängen, så han slipper bli sjösjuk i mina ständiga vändningar. Men hur lätt är det på en skala från 1-10 att ha benen alldeles stilla när de själva vill röra sig. Och i ärlighetens namn, jag klandrar dem inte: för vem skulle inte försöka fly om man råkat ut för en attack från en hel myrstack. Tro mig jag vet hur det är att fly från myror, jag har nämligen råkat sätta mig i en pissmyrestack en gång!!! Enda stället att bada dem av mig var i salt havsvatten. Det sved gött, ska ni veta!
Men dessa myror som gästar mina ben varje kväll nu för tiden är inte vilka myror som helst. Nej du! Dessa envisa rackare de nöjer sig inte med att vara utanpå kroppen, de vill borra sig djupt in i köttet. Vadernas muskler verkar vara deras favoritställe. När vi andra ska sova, då börjar deras dagsverke! Vad de pysslar med därinne, det förtäljer inte historien. Men det känns som om de har ett fasligt sjå i alla fall. Bråttom , bråttom!!! Härs och tvärs genom benen springer de!

Men lov, pris och tack till läkarvetenskapen som kommit på ett läkemedel som får dessa små tyranner att somna! Ha, Ha, Ha!!!!!!!!!! Läkemedlet heter SIFROL (=Stor Intelligent FRedsstyrka On Legs). Dock har denna mirakelmedicin biverkningar som alla andra preparat. Ca en timme efter intagandet av detta fantastiska myrrmedel, sover inte bara myrorna i benen utan även jag. Tröttheten och strax därpå sömnen kommer verkligen bokstavligt talat som en blixt. Just nu är det väl ca 40 minuter sedan jag tog mina 2 1/2 tablett, så inom 20 minuter bör jag ha gjort mig redo för sängen. Så nu går jag till toan för att borsta tänder, tvätta ansiktet, kissa och dricka lite vatten. Gubben min han snarkar nog redan med yngsta dottern bredvid sig. Vi får väl se om det finns plats kvar till mig eller om jag får inta soffan inatt?!

God natt!

Halva livet gift

Som ni kanske har märkt har Syster Cathrine haft lite annat att göra än att blogga; slutklämmen på studierna, småbarnsgöra, det egna företaget och jobbet i Degerfors. Men nu sitter jag en stund i lugn och ro på mitt kontor. Detta kontor har blivit en oas för mig. Det är tyst, ensamt och rofyllt. Precis vad en mamma kan behöva för att ladda batterierna igen.
Mina barn, i alla fall tre av dem har hunnit fylla år. David är nu 19 år fyllda, Adina är 3 och Levi har hunnit avverka sitt första år. Fantastiskt! Andréa får vänta tills september för att få gå in på sitt sjuttonde år. Jag själv får nog börja att förbereda mig på min nästa födelsedag, som infaller i början av nästa år. Då fyller jag tydligen 40 år. Ska man fira det eller...? Jo, det är klart! Man ska ta alla tillfällen i livet och göra dem till en fest, så varför inte min 40-årsdag?! Kan man fira att det är vanlig fredag och slutet på en arbetsvecka, som sker 52 gånger per år, så kan jag i alla fall fira min 40-årsdag. Denna händelse kommer ju trots allt inte att upprepa sig. Jag har i alla fall inte hört talas om någon som fyllt 40 år flera år.

Hoppsan nu gick jag visst händelserna i förväg. Det är ju hela åtta månader kvar tills dess. Jag borde kanske koncentrera mig på den 27 maj i stället. För 20 år sedan, den 27 maj, stod jag vitklädd med en fin liten bukett i handen och på en röd matta trippade jag in i Pingstkyrkan här i Laxå tillsammans med min man. Hand i hand på väg in i äktenskapets förlovade land, lovandes inför Gud och människor en livslång trohet mot varandra, gick vi fram till altaret, knäböjde och sa JA till varandra. Jag minns det enorma lyckorus jag kände då. Jag var utan den minsta tvekan den absolut lyckligaste kvinnan i världen! Den känslan har kommit och gått sedan dess, men ringarna finns kvar, vänskapen har bestått och fyra barn säger kanske något om vårt förhållande...?! Idag är jag kanske inte överstormande jätteförälskad men Krister är och förblir min bästa vän. Vi har alltid kunnat prata med varandra oavsett hur vi har känt oss. Dessutom har han varit min stora trygghet och en oerhörd hjälp i kampen med mina inre "demoner". Jag kan inte räkna alla de gånger som Krister timme efter timme suttit och tröstat mig när ångesten har bundit mig och försökt att kväva mig till döds. Tack!!! Utan dig Krister hade jag nog varit som en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Nej, nu måste jag nog avsluta. Jag tänkte faktiskt plugga en stund. Jobbar hela helgen så något pluggande då är nog inte att räkna med.

Ha en underbar vår och försommar. Förhoppningsvis kommer blogginläggen lite tätare framöver.