10 november 2011

Upp och ned, ned och upp...

Precis som visan i "Emil i Lönneberga" känner jag mig. Uppåt och nedåt, nedåt och uppåt. Glad och ledsen, ledsen och glad. Vikten upp, vikten ned, vikten uppåt igen eller ned... eller hur var det? Ja, livet är upp och ned ibland. Ibland rusar tiden snabbt förbi så att man nästan tappar andan och ibland står tiden stilla som om man befann sig i ett vakuum. Jag undrar många gånger varför allt är som det är. Vad är meningen med allt som sker? Allt som sker har det verkligen alltid en mening? I så fall vill jag högljutt protestera! Ja, jag vill basunera ut mitt skrikande NEJ i hela universum. Det kan inte vara meningen att vi ska drabbas av ondska och elände. Längtan efter lugn och ro från alla orosmoln som stör min tänkta idyll växer sig allt större. Skall den infrias någon gång...?
Ordet harmoni, har ni känt på det någon gång? Vilket underbart ord. Det andas lugn, ro och glädje! Låt oss erövra detta ord, låt det ordet bli till verklighet i våra liv. Inte bara för en kort sekund utan så pass länge att vi får vila ut och andas i vår egen takt. Ty så länge vi lever på denna jord kommer vi möta både ondska och elände gång på gång. Därför behöver åtminstone jag tider av harmoni för att känna att det finns en mening med livet.