Vila i Kungens famn

Hej igen!
Det var länge sedan sist! Jag har sett att det finns några trogna läsare av min blogg. Jag är så tacksam och det värmer mitt hjärta mer än vad ni anar. Trots att jag inte skrivit något sedan i maj har jag haft besökare i stort sett varje dag.
Mitt liv har sett lite trassligt ut under denna tid på många sätt. Kanske kommer jag att beröra en del av det, kanske inte. Hur som helst är jag en upprättgående homosapiens med både hjärna och hjärta, alltså en människa med både tankar och känslor.
Har ni någonsin varit med om att veta saker och ting i huvudet men inte riktigt låtit det ramla ner i hjärtat? Någon har sagt att den längsta vägen inte går runt jordklotet utan det är den vägen som går mellan huvud och hjärta. Det konstiga med denna väg är att det är de positiva saker som vi skulle må så bra av om de hamnade rätt ner i vår lilla hjärtegrop, som fastnar någonstans på vägen. De negativa sakerna däremot, som bara är destruktiva och skadar oss både mentalt och känslomässigt, de verkar äga en egen autoban till vårt känslocenter. Varför är det så? Varför kan vi (jag) inte ta åt oss av det positiva människor och Gud säger till oss? Varför suger vi (jag) istället in negativa vibbar så lättvindigt?
Jag skulle vilja lyfta fram den andliga och psykiska träningen här. Jag har upprättat en bok där jag skriver ner ner allt positivt jag ser och känner runt omkring mig vid ett givet tillfälle. Vid ett tillfälle stt jag på mitt arbete och gjorde en sådan övning. Det jag upptäckte då var att stolen faktiskt var ganska skön att sitta på, utsikten från den tredje våningen var vacker med tallarna som siluetter mot den blå kvällshimlen, vackra och tänkvärda tavlor hängde på väggen och en hel del andra saker. Det viktiga i en sådan övning är att bara fokusera på det som är positivt. Det negativa ignoreras. På detta sätt tränar vi vår varelse att se och tänka positivt. Gud vill att vi ska må bra. Han är godhet, kärlek och han har en sådan omtanke om dig och mig att hans hjärta blöder när han ser någon av oss må dåligt. Detta är så svårt att ta in, till och med i vår hjärna. Gud älskar dig och mig oavsett vad vi gjort!!! Han vill bara omfamna oss och ställa oss på fast mark igen när vi varit ute på gungfly. Inför honom är vi alla lika. Det finns inte en enda av oss som kan berömma oss av att vi är felfria. Det enda Gud hatar är synden men den som syndar är föremål för hans kärlek. Allt som drar dig och mig bort ifrån denna älskande Gud får i detta sammanhang betraktas som synd. Detta betyder det är själva bortvändandet från Gud som är synd och inte i första hand det som man vänder sig till istället.
Hur som helst är det i alla fall ingen lätt sak att vara människa. För att man ska kunna få en positivare syn på tillvaron finns det en sak man behöver lära sig och detta är nog något jag behöver mer än andra just nu. Jag behöver lära mig att människor inte är perfekta och att de ständigt, om och om igen kommer att göra mig besviken. Jag behöver också lära mig att mer och mer kasta mig på Gud och låta honom omfamna mig i dessa stunder. Den senaste tiden har jag nog istället förebrått Gud och varit arg på honom för att han låtit mig gå igenom dessa svåra bitar. Jag har nog helt enkelt vänt mig bort ifrån Gud och inte låtit honom ta hand om mig (=synd). Förlåt Gud för detta!
Nu är det i alla fall skönt att åter få vara i hans famn och åtnjuta ett kungabarns favör! Vår Gud är ju Kungarnas Kung och Herrarnas Herre och jag är hans barn, alltså ett kungabarn!
Din vän Cathrine

I väntan på "myrr"

Hello mitt i natten... nästan i alla fall!
Sitter en stund framför datorn i väntan på att tröttheten ska anfalla mig som en blixt från en klar himmel (...har dock ej kollat om det är stjärnklart i natt).

En del människor lider av åderbråck och andra av skoskav. Jag lider av RLS (=restless legs syndrom) men jag skulle vilja kalla sjukdomen "Nattsnoa". På grund av att benen inte kan vara stilla snor man runt i sängen som om man befann sig mitt i en svängom i en gammaldans. Visserligen brukar man väl bli omkramad av någon manlig varelse då, vilket inte försigkommer i detta fall. Min gubbe skulle nog helst vilja sparka ut mig ur sängen, så han slipper bli sjösjuk i mina ständiga vändningar. Men hur lätt är det på en skala från 1-10 att ha benen alldeles stilla när de själva vill röra sig. Och i ärlighetens namn, jag klandrar dem inte: för vem skulle inte försöka fly om man råkat ut för en attack från en hel myrstack. Tro mig jag vet hur det är att fly från myror, jag har nämligen råkat sätta mig i en pissmyrestack en gång!!! Enda stället att bada dem av mig var i salt havsvatten. Det sved gött, ska ni veta!
Men dessa myror som gästar mina ben varje kväll nu för tiden är inte vilka myror som helst. Nej du! Dessa envisa rackare de nöjer sig inte med att vara utanpå kroppen, de vill borra sig djupt in i köttet. Vadernas muskler verkar vara deras favoritställe. När vi andra ska sova, då börjar deras dagsverke! Vad de pysslar med därinne, det förtäljer inte historien. Men det känns som om de har ett fasligt sjå i alla fall. Bråttom , bråttom!!! Härs och tvärs genom benen springer de!

Men lov, pris och tack till läkarvetenskapen som kommit på ett läkemedel som får dessa små tyranner att somna! Ha, Ha, Ha!!!!!!!!!! Läkemedlet heter SIFROL (=Stor Intelligent FRedsstyrka On Legs). Dock har denna mirakelmedicin biverkningar som alla andra preparat. Ca en timme efter intagandet av detta fantastiska myrrmedel, sover inte bara myrorna i benen utan även jag. Tröttheten och strax därpå sömnen kommer verkligen bokstavligt talat som en blixt. Just nu är det väl ca 40 minuter sedan jag tog mina 2 1/2 tablett, så inom 20 minuter bör jag ha gjort mig redo för sängen. Så nu går jag till toan för att borsta tänder, tvätta ansiktet, kissa och dricka lite vatten. Gubben min han snarkar nog redan med yngsta dottern bredvid sig. Vi får väl se om det finns plats kvar till mig eller om jag får inta soffan inatt?!

God natt!

Halva livet gift

Som ni kanske har märkt har Syster Cathrine haft lite annat att göra än att blogga; slutklämmen på studierna, småbarnsgöra, det egna företaget och jobbet i Degerfors. Men nu sitter jag en stund i lugn och ro på mitt kontor. Detta kontor har blivit en oas för mig. Det är tyst, ensamt och rofyllt. Precis vad en mamma kan behöva för att ladda batterierna igen.
Mina barn, i alla fall tre av dem har hunnit fylla år. David är nu 19 år fyllda, Adina är 3 och Levi har hunnit avverka sitt första år. Fantastiskt! Andréa får vänta tills september för att få gå in på sitt sjuttonde år. Jag själv får nog börja att förbereda mig på min nästa födelsedag, som infaller i början av nästa år. Då fyller jag tydligen 40 år. Ska man fira det eller...? Jo, det är klart! Man ska ta alla tillfällen i livet och göra dem till en fest, så varför inte min 40-årsdag?! Kan man fira att det är vanlig fredag och slutet på en arbetsvecka, som sker 52 gånger per år, så kan jag i alla fall fira min 40-årsdag. Denna händelse kommer ju trots allt inte att upprepa sig. Jag har i alla fall inte hört talas om någon som fyllt 40 år flera år.

Hoppsan nu gick jag visst händelserna i förväg. Det är ju hela åtta månader kvar tills dess. Jag borde kanske koncentrera mig på den 27 maj i stället. För 20 år sedan, den 27 maj, stod jag vitklädd med en fin liten bukett i handen och på en röd matta trippade jag in i Pingstkyrkan här i Laxå tillsammans med min man. Hand i hand på väg in i äktenskapets förlovade land, lovandes inför Gud och människor en livslång trohet mot varandra, gick vi fram till altaret, knäböjde och sa JA till varandra. Jag minns det enorma lyckorus jag kände då. Jag var utan den minsta tvekan den absolut lyckligaste kvinnan i världen! Den känslan har kommit och gått sedan dess, men ringarna finns kvar, vänskapen har bestått och fyra barn säger kanske något om vårt förhållande...?! Idag är jag kanske inte överstormande jätteförälskad men Krister är och förblir min bästa vän. Vi har alltid kunnat prata med varandra oavsett hur vi har känt oss. Dessutom har han varit min stora trygghet och en oerhörd hjälp i kampen med mina inre "demoner". Jag kan inte räkna alla de gånger som Krister timme efter timme suttit och tröstat mig när ångesten har bundit mig och försökt att kväva mig till döds. Tack!!! Utan dig Krister hade jag nog varit som en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Nej, nu måste jag nog avsluta. Jag tänkte faktiskt plugga en stund. Jobbar hela helgen så något pluggande då är nog inte att räkna med.

Ha en underbar vår och försommar. Förhoppningsvis kommer blogginläggen lite tätare framöver.

Frestelserna duggar tätt

Tårta, sockerkaka, kladdkaka, grädde, kex... mums... Frestelserna haglar tätt denna månad. Idag firas min 19-åriga son David. Sen är det påsk (=godis för familjen). På annandag påsk fyller Adina 3 år och den 23 april är det dags för Levis 1-årsdag. Just nu håller jag på att intala mig själv att godis är äckligt och tårta är förfärligt vidrigt sliskigt. Kakor och annat kaffebröd smakar skit. När vi pratar påskmat är det underbart med ordet lagom och ägg ska ju vara riktigt nyttigt.

Skämt åsido (fast med lite sanningshalt ändå) ska jag nog klara påsken och fördelsedagarna ändå. Jag sak innan förestående kalas bestämma mig om och i så fall vad och hur mycket jag tänker äta/smaka av. Idag ska jag ta en tunn tårtbit av Sveas Wilmastubbe-tårta. Den har jag aldrig provat och därför har jag valt ut den. Om den smakar illa eller inte så gott som jag nu inbillar mig att den gör, kommer den inte att utgöra några större frestelser i framtiden. Så ännu återstår hoppet!

Ha en skön söndag och må så gott!
Cathrine

Fåfäng och tanklös

Ögonen är tunga som bly. Jag nästan somnar vid skärmen. Sitter på mitt kontor och försöker författa mitt examinationsarbete. Uppgiften under denna delkurs innebär att förbereda en halv dags föreläsning om stress- och stresshantering för en arbetsgrupp. Ju mer jag försöker ju mer inser jag att en halv dag är riktigt snålt med tid. De hinner ju knappt nosa vid ämnet. Meningen är att vi ska försöka vaska fram det allra väsentligaste för den målgrupp vi valt. Vad detta känns STRESSANDE!!! Mental träning... inte fokusera på det negativa utan bara fokusera på det positiva och javisst ja... inte använda ordet "inte". Puh... Det blir nog bra. Nog om detta.

Jag måste bara få dela med mig till er om en oroligt dum, naiv, fåfäng sak jag gjort. Ni vet ju hur huden ser ut på de flesta vid denna tid som inte solar solarium... Ni vet säkerligen också att skinnet är ännu vitare på dem som även inte solar så mycket under sommaren... Jag tillhör den kategorin som anser mig för snål att sola solarium och jag är för rastlös för att sola under solen på sommaren, vilket innebär att jag hör till det vitare släktet på jorden. I torsdags bad Andréa mig att jag skulle följa med henne och sola solarium, vilket jag till slut gjorde och uppskattade verkligen stunden med min dotter och att hon ville göra detta med mamma. Dessutom var det faktiskt riktigt skönt. Till saken hör att jag trots mitt vita skinn, min medicinska utbildning, mina egna predikningar om hudcancer lägger mig i solariet, sätter timern på 30 minuter. Jag fick det finaste (nyaste rören troligen) av solarierna och som tur var insåg jag att ansiktkanonen nog var bäst att låta bli eftersom jag inte solat på länge. Vad jag inte tänkte på var att resten av solariet verkade som en jätte helkroppskanon på min vita kropp, speciellt min vita mage. Dagen efetr denna upplevelse vandrade jag runt som en levande tomat med vita ögonhålor. Tur att jag just inhandlat en foundation. Det var min smala räddning att klaar mitt offentliga liv. Magen var zebrarandig där hudbristningarna efter fyra barn var skinande rosa på röd botten. Så vackert!!! Dessa doldes dock lätt med vanliga kläder (skavande kläder). Sedan denna dag har solklådan och den smärtande solbrännan funnits vid min sida. Nu börjar den väl ge vika tror jag... Nåja, jag får väl sammanfatta min lilla fadäs med "ska man va´fin får man lida pin" eller "det man inte har i huvudet det har man... inte alls (vett)" Men jag kommer nog att sola igen men i ett annat solarie eller under en kortare tid. "Bränt barn skyr elden" skulle man kunna säga eller "övning ger färdighet".

Munchen...

Ja, då har jag sett till att min son kommit i bilen för att ta sig till tåget som tar honom till bussen som går till flygplanet som flyger till Munchen. Suck... Ibland tror jag att vara ute i sista minuten är en slags sport ungdomar har för sig. Undrar om de vet vad de utsätter ett modershjärta för?! Jaja, nu sitter han väl på Swebus i alla fall. Han ska tillbringa fyra veckor i Munchen för att göra sin praktik. Spännande... Vi andra får harva på i vardagens lunk. Ja, lite avundsjuk är jag nog och Andréa är det definitivt! Småbarnen bryr sig inte för de vet ju inte vad de går miste om. Dessutom har ju de en otrolig förmåga att leva i nuet och njuta av det. Vi borde lära oss mer av dem. Vad Krister tycker och tänker vet jag inte. Han lunkar på som vanligt och har fullt upp med både ditt och datt.
Idag är Krister pappaledig och jag har min "Din Syster-dag". Morgonen startar med förberedelser för kvällens kurs. Sedan har jag ett möte inbokat och eftermiddagen är vikt åt planering. Åh, vad jag önskar att jag hade mer tid till att bygga upp mitt företag. Kanske tiden skulle finnas om jag hade någon slags finansiering för att ta ledigt för att jobba med min firma. Det är verkligen svårt innan man fått snurr på företaget.
På tordag och fredag är det dags för Universitetet igen. Tyvärr har jag inte hunnit med det jag föresatt mig att göra. Det känns inget vidare bra... men det är bara och bita ihop och inse att jag gjort mitt bästa under rådande omständigheter.

Sol, snö, pulka och jobb

Vilket underbart väder det är idag. Just nu väntar Krister och jag på att de små barnen ska vakna efter sin ljuva middagslur. Vi tänkte ta en tur ute i naturen på den snöklädda marken. Pulkan kanske får användas en del idag. Medan jag skjutsade "stordottern" till Örebro och Behrns Arena, packade Krister iordning lite matsäck. Det är väl bäst att passa på att njuta av det lilla som är kvar av vintern. Inte för att jag tycker illa om våren men när det är sådana här soliga vinterdagar kan man inte bli annat än glad över att få bo på en plats där alla fyra olika årstiderna får upplevas på detta sätt. Däremot får jag väl lov att erkänna att varje dag känner jag inte så här. Många är de dagarna jag skulle vilja bo i ett land med en mycket högre medeltemperatur än vad Sverige erbjuder.
Efter denna tur väntar arbete och idel arbete för mig. Skolan har jag inte gett tillräckligt med tid och nu börjar inlämningsuppgifter och examinationsuppgiften knacka på dörren... eller rättare sagt BULTA på dörren. Jag antar att om jag inte börjar ta itu med detta går nog dörren sönder och det vill jag inte. På måndag har jag även ett nytt kurstillfälle som väntar, som också behöver en del omsorg från min sida i form av förberedelser. Så istället för att anamma strutsmentaliteten som jag hittills gjort ikläder jag mig nu en tjurfäktares egenskaper och "tar tjuren vid hornen" och sätter igång med att bocka av från "att-göra-listan". Det brukar ju faktiskt kännas riktigt behagligt efteråt.

Glad, gladare, gladast!!!

Sitter just nu och summerar min andra lektion i kursen "Övervikt hamdlar om känslor" som startade för en vecka sedan. Ett introduktionstillfälle och lektion 1 har avklarats. Allt känns riktigt bra.
Tankarna går ofrivilligt eller kanske frivilligt med häpnad och förvåning tillbaka 1 1/2 år. Om någon berättat för mig då vad jag står i idag hade jag aldrig trott dem. Jag hade inte ens vågat drömma om detta fullt ut då. Vid den tiden var jag en annan människa mot vad jag är idag. Osäker på mig själv, otrygg, ställde alldeles för höga krav på mig själv som jag inte hade förmågan att leva upp till. Idag bestämmer jag över mitt eget liv i mycket större utsträckning. Jag trivs med mig själv, de flesta dagarna i alla fall. Förr var de dagarna lätt räknade (=mycket få i antal). Idag tackar jag Gud för att jag fick förmånen att "gå in i väggen". Utan den frontalkrocken med mig själv, min bakgrund och mitt självdestruktiva sätt att hantera mitt liv hade jag aldrig stått här idag. Idag känner jag mig GLAD, GLADARE, GLADAST!!! Euforisk!!! Och det bästa av allt är att jag kan med ett ärligt hjärta säga att: DET ÄR JAG VÄRD!

Lokalfrågan är löst!

Hej alla glada vänner i cyberrymden!

Jag har precis tagit mig lite kvällsmat och kände för att sätta mig en stund framför datorn för att sammanfatta min dag.

Idag är det måndag. Jag har haft en "Din Syster-dag", vilket innebär att Krister är pappaledig och jag jobbar med mitt företag. Jag har varit på hembesök på förmiddagen, förberett min första lektion i kursen "Övervikt handlar om känslor" och jag har FÅTT TAG PÅ EN LOKAL!!! Hallelujamoment!!! Jag hyr ett möblerat rum på Hemgården. Det känns så skönt att det ordnat sig. Nu kan jag börja ta emot mina patienter/kunder på en egen mottagning. Fantastiskt! Kvällen har jag tillbringat på Kunskapens hus i Laxå, där jag höll den första lektionen i Stahremetoden. Jättekul och inspirerande! Ser redan fram emot nästa vecka när nästa träff är.

I skolan är vi ju inne i ämnet stress och stresshantering samt mental träning. Vi har en hemuppgift som består i att under 15 tillfällen lyssna på en avslappnings-CD och i samband med det föra lite av en dagbok hur vi går tillväga och upplever detta. Idag kände jag verkligen hur stressen lyfte mig till en nästan olidlig nivå och jag kände mig i otroligt stort behov av att kunna slappna av. Jag tog då min bärbara CD-spelare och lommade iväg till sovrummet för en stunds avslappning. Om jag var trött eller inte vet jag inte men slappna av kunde jag i alla fall. Det var så skönt!!!

Jag ska nog inreda mitt nya kontor med en vilfåtölj tror jag... eller kanske ha en ihoprullad tunn madrass i garderoben att ta till vid behov. Fåtöljen kan jag dock använda till läsfåtölj också. Jag gissar att en hel del av mitt skolarbete kommer jag att utföra i min nya lokal. Det är liksom lite lättare att komma till ro utan hög tonårsmusik, barnskrik och manstjatter. Det som annars tar 3 timmar för att studera hemma kommer nog bara att ta halva tiden där. Bra investering tycker jag och jag tror att hela familjen mår bättre av att jag fokuserar på en sak i taget. Att prioritera kvalitetstid är viktigt för oss just nu!

Vi ses igen!
Cathrine

Männikolivets okränkbarhet

Jag tror att alla människor har ett lika värde, att de mänskliga rättigheterna gäller för alla, från det minsta lilla embryo till den äldsta människan på jorden. Jag tror att alla människor kan förändra sig om de vill och får den hjälp de behöver. Därför exkluderas ingen ifrån de mänskliga rättigheterna. Alla har vi varit små barn, alla har vi en gång fötts. Alla har vi varit helt beroende av andras välvilja och omsorg för att kunna överleva.
I studier har man sett att på barnhem är överlevnadschansen störst hos de barn som ligger närmast dörren och får den största kontakten med personalen, en klapp på kinden, lite smek och barnet har blivit sett. De barn som fått minst uppmärksamhet, minst kroppskontakt överlever inte i samma utsträckning. Varför är det så? Jag tror att det beror på att vi är människor, som är skapta att ha kontakt med andra människor. Vi är inte bara en kropp som behöver mat, kläder och god hygien för att överleva. Nej, vi är skapta med en själ, som gör oss till de individer vi är. Vi behöver varandra för att få våra behov tillfredställda. Men vi är även andliga varelser med andliga behov. Vi vill skapa, upptäcka världen och inte bara leva vårt liv på instinkter. Det lilla barnet är behov av mat, kläder, hållas ren men det är också behov av fysisk beröring, kärlek, någon som visar hur värdefull han/hon är.
En ovillkorlig kärlek utan gränser är en av de mänskliga rättigheter vi alla är i trängande behov av. När något går fel i livet, när vi misslyckats så fullständigt att vi inte ser någon utväg, när vi tycker oss stå helt ensamma och alla vänner, nära och kära vänt oss ryggen, då är vårt behov av denna villkorslösa kärlek helt avgörande för vår överlevnad. Men finns det någon på denna jord som kan ge oss denna villkorslösa kärlek? Kanske det inte finns någon människa med dessa egenskaper men det finns en Gud, som är kärleken personifierad. Med en helt villkorslös kärlek utan motprestationer, helt utgivande och förlåtande omfamnar han oss i dessa svåra stunder. Det finns dock en liten hake... även om han älskar oss med denna villkorslösa kärlek tvingar han sig inte på dig och mig. Han erbjuder oss denna enorma omfamning men skulle aldrig tvinga dig upp i hans famn. Om du väljer att inte komma till honom, älskar han dig på avstånd istället. Gud älskar alla människor lika mycket oavsett vilka de är. Han älskar alla människor, från det minsta embryo till den äldsta människan på jorden. Han älskar dig oavsett vad du gjort i ditt liv, alla dina misstag vet han om och ändå är hans kärlek villkorslös. Oh, vad jag är tacksam för att samma sak gäller för mig! Så mycket fel jag gjort, så många människor jag sårat och alla hemska saker jag både tänkt göra och har gjort... och ändå anser Gud att jag är värdig hans kärlek!

Denna kristna människosyn innefattar tron på att varje människa besitter en inneboende kapacitet till att förändras och växa som människa. En dålig start i livet kan få ett gott slut. En vilsen människa kan komma rätt i livet. En brottsling kan bli en medborgare som gör rätt för sig i alla lägen. Det ofödda barnet, barnhemsbarnet, det barn som växer upp i en kärleksfattig miljö kan bli en människa som förändrar världen, som gör vårt samhälle till en mycket bättre plats att bo på.

Därför tror jag att människovärdet borde vara inlagt i vår grundlag. Då vi människor inte är kapabla att älska varandra villkorslöst och inte alltid är beredda på att låta andra människor få en ny chans, borde lagen träda in som en skyddsmur mellan oss. Detta skulle göra att vi såg till att det fanns bättre rehabiliteringsmöjligheter för den som misslyckats i livet. Kanske skulle vi tillåta alternativa behandlingar när de traditionella misslyckats. Vi skulle nog också se till att hjälpa varandra på ett mer påtagligt sätt när vi ser någon fara illa och värna om de människor som inte kan göra sin röst hörd.

Du är en människa och ditt liv är okränkbart. Du är lika mycket värd som den som kommer att lösa cancergåtan!!!

Lokal sökes med ljus och lykta!!!

Lokalfråga??? Jag söker en lokal till min verksamhet. Jag önskar en lokal med toalett och pentry. Den skall vara stor nog att samla ca 14 personer runt ett konferensbord. Jag vill även ha plats för ett skrivbord och bokhylla. Eftersom min verksamhet fortfarande befinner sig i startgropen är ekonomin begränsad men samtidigt är det svårt att få lönsamhet utan att ha en lokal. Jag önskar tid och ekonomiskt utrymme att kunna få "Din Syster" att växa. Det vore även väldigt roligt att ha en kollega, en likasinnad att bolla idéer med. Jag saknar dig..... var du nu finns? Om du finns?

Idag har jag varit på ett arbetsplatsbesök och intervjuat en person med personalansvar. Det var en uppgift från Universitetet. Intervjun handlade om stress och stresshantering. Mycket intressant.

Ikväll ska jag gå på möte på Bodarne lunchrestaurang. Erik Edin-stiftelsen håller möte där var tredje tisadg kl. 19. Sång och vittnesbörd om vad Jesus gjort i människors liv är alltid intressant och glädjande. Jag ska hämta upp två väninnor på vägen dit, som också ville följa med. Kul!

Nu kom Krister hem, så jag ska försöka umgås med honom en liten stund innan jag åker iväg.
Hej då!
Cathrine

Ordförande i Kristdemokraterna...

Nu har jag påbörjat ett nytt äventyr igen!!! Skämt åsido... men det jag nu har gett mig in på är lite av ett nytt område ändå. Igår blev jag vald till ordförande för Kristdemokraternas lokalavdelning i Laxå. Jag har ju skrivit lite politiskt här på bloggen förut och det kommer nog att bli lite mer nu. Politiken har fångat mitt intresse under lång tid tillbaka. I början av 90-talet anmälde jag mitt intresse till Paul Alm att bli medlem i partiet. Jag har stått med på vallistorna sedan dess och även suttit med i BUN (Bildnings- och ungdomsnämnden). Nu går jag in i styrelsearbetet med stor förväntan på framtiden och på mina medarbetare (som är långt mer erfarna än mig). Tillsammans ska vi försöka att göra Kristdemokraterna i Laxå starkare.
Nog om detta nu. Nu ska jag ta en filmkväll med Beck och hans vänner. Gunvald Larsson är ju en riktig stjärna!!!

Smörgåsfax

Hej igen!
Det var länge sedan sist. Så länge, så det till och med har hunnit bli en ny månad. Tänk att det idag är 3:e februari och snart är det sportlov för barnen. Min stora pojk kommer hem då och det ska bli jätteroligt. Just nu är det ganska tyst i huset här hemma. Diskmaskinen går och man kan höra den en aning. Annars är det mest datorns surr och min egen andning jag hör. Levi sover, Adina är på dagis, Andréa är i skolan och Krister på jobbet. Det är faktiskt riktigt skönt!!! Jag har satt på lite kaffe, som jag nu tänker dricka medan jag förkovrarar mig inom ämnet stress... Hoppsan nu bröts tystnaden av mobiltelefonen... Det var Krister som ringde. Han berättade just att han var hungrig. Hoppas att närheten till Godisakuten inte utgör en alltför stor frestelse! Undrar om han ville att jag skulle skicka över någon macka via telefonledningen eller...? Jag har aldrig provat att faxa en smörgås... det kanske går om man samtidigt säger något magiskt ord. Vem vet...?
Nej, nu kallar både kaffe och bok, så hej då igen!

Cathrine

Snack och snacks!!!

Hej alla glada och ledsna vänner, ilskna och apatiska kamrater!

Oavsett hur du känner dig för ögonblicket är du varmt välkommen till min blogg. Idag vet jag egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag har nämligen ett huvud som är alldeles "ihopakört" för tillfället. Jag har varit i full gång denna vecka och ska ta det lite lugnt nu några dagar. Jag har arbetat två kvällar här i Laxå Kommun. Jättekul att få komma ut och träffa all den underbara personal jag tidigare jobbat med! Jag har verkligen saknat er allihop!!! Jag har jobbat med mig själv, varit på en underbar revy i Lekeberg tillsammans med Kristers kollegor och deras respektive. Det var också väldigt roligt. Jag älskar verkligen att gå på teater, revyer och musikaler och när man får göra det i trevligt sällskap förhöjer det kvaliteten betydligt. Igår medverkade jag dessutom på "Må bättre-mässan" som arrangerades i Kunskapens hus här i Laxå. Jag fick även förmånen att hålla ett litet föredrag där på temat "Hälsa för ande, kropp och själ". Otroligt inspirerande att få göra en sådan sak när dessutom responsen blev så postiv som den blev. Ett stort tack till den underbara publiken!

Nu ska jag ha en liten mysig kväll framför teven och titta på en film eller kanske spela Nintendo wii och boxas eller bowla en stund. Ska nog även äta lite lågkolhydratchokladmousse och bara försöka må gott.

Åldern har ingen betydelse eller har den det...?

Jaha, då har jag uppdaterat min profil då... men bara på en punkt. Jag fick nämligen byta siffra efter 3:an på min ålder igår. Tänk att en dag kan betyda att man blir ett helt år äldre än vad man var dagen innan... konstigt! Hur som helst känner jag mig inte så gammal som siffran visar trots att min man vill påpeka att jag fyllde 40 - (minus). Han trodde att han skulle vara lite rolig men han har tydligen inte lärt sig att man aldrig skämtar om en kvinnas ålder!!! Jag funderar på om jag ska bli arg eller inte på honom men jag får väl krypa till korset och erkänna min synd... jag drev ju faktiskt med honom för ca 11 år sedan då han fyllde 30 (=gubbe). Ibland är det inte kul att bita i det sura äpplet. Nåja, vad som än händer kommer han aldrig att bli yngre än mig och det är kanske det han är avundsjuk på... hihihi.

Förresten tycker jag att vi är alldeles för fixerade vid åldern i vårt land. Var tog de grå tinningarnas charm vägen egentligen? Vi har idag ett ouppnåeligt ideal för hur man skall vara för att vara perfekt. Vi ska vara unga, snygga, atletiska och ha en livserfarenhet som en gammal människa. Dessutom ska vi hinna med att leva här och nu. Räkna ut den ekvationen den som kan!!! Och om du är en av de stackarna som inte lyckats med detta, gråt inte för det!!! Du är nämligen inte ensam. I ärlighetens namn... vem tror du lyckas med att vara perfekt?

I vissa kulturer är det faktiskt fint att bli gammal. Grå hår är ett tecken på vishet och förtjänar respekt från medmänniskor. Men hur behandlar vi våra äldre egentligen? Våra kunder på fängelserna ger vi en viss tid ute i friska luften varje dag men våra äldre på olika vårdinrättningar verkar inte ha samma rättighet. Varför? För att de inte slår någon på käften om de inte får som de vill? Eller för att de inte behöver det? Eller är det för att resurserna inte finns och att de kostar för mycket pengar om resurserna skulle ges? Tänk er att sitta inne dag ut och dag in och titta på samma gamla väggar, höra samma människor och inse att dagarna kommer att se ut ungefär så här ända tills den dag man får den stora nåden att slänga in handduken för gott. Skulle du vilja leva så? Skulle du vilja att din mamma eller pappa upplevde det så? Tack och lov för alla anhöriga och vänner som tar sig tid att göra en äldre människas liv ljusare, gladare, lyckligare och hälsosammare. Jag önskar att det fanns en större respekt från samhällets sida för våra äldre, som faktiskt varit med och byggt upp den välfärd vi har. En respekt som kunde visa sig som större resurser till äldrevården, äldreboenden, hemsjukvården och hemtjänsten med större personaltäthet. Var inte rädd för privata alternativ. Det finns faktiskt människor som tänker gott och har mycket bra idéer utanför den offentliga sektorn. Satsa på friskvård för den äldre generationen! Det är faktiskt inte för sent! Det är faktikst ingen hemlighet att friskvård för äldre till och med är lönsamt samhällsekonomiskt.

Sömnsjuka eller...?

Ibland undrar jag hur trött en människa kan bli egentligen? Härom dagen satt jag vid datorn för att läsa och skriva min examinationsuppgift och efter en stund upptäcker jag att jag somnat. Tillbakalutad i kontorsstolen, halvgapande och drömmande vaknar jag efter ett litet tag av att munnen var torr som fnöske och tungan hängde långt bak i svalget. Troligen skrek väl småbarnen så Krister hade väl inte en chans att höra ifall jag snarkade. Annars hade han nog väckt mig eller kommit in till kontoret och undrat vad det var för oväsen.

I morse var det samma visa igen. Ögonen gick knappt att få upp och när ögonlocken väl hade särat på sig var omgivningen förskräckligt suddig och förblev så ett bra tag. Adina ville ha sällskap för hon vaknar minsann pigg!!! Jag slängde ner mig på soffan en stund medan hon tittade på Playhouse Disney. Naturligtvis somande jag. Sedan var jag ju tvungen att vakna igen med samma tunga ögonlock och suddig syn men nu var jag även yr och matt. Frukost ja... Kanske det skulle vara en idé att prova. Innan detta var möjligt fick jag börja röja på bänken och torka av köksbordet som vanligt... Nåja, lite fil fick jag i mig i alla fall, plus ett glas C-vitamin och vitaminpiller.

Du undrar om jag är piggare nu?..... Under detta inlägg har jag nog gäspat lika många gånger jag satt punkt. Så svaret får nog bli nej.

Nej, nu behöver jag rycka upp mig lite. Det duger inte detta här. Antingen får jag ta en liten tuplur eller en kopp kaffe, kanske två till och med. Eller varför inte sova och vakna och då ta lite kaffe?! Det största problemet är att JAG VILL INTE VARA TRÖTT! och JAG HAR INTE LUST ATT SOVA! JAG VILL GÖRA ANDRA SAKER SOM JAG INTE HINNER MED NÄR BARNEN ÄR VAKNA!

Sov Gott!
Cathrine

När Guds folk samlas...

En underbar Gudstjänst i Ramundeboda kyrka, en fantastiskt god middag på Bodarne Restaurang och underbart fina medmänniskor! Tack Gud för att du var med oss idag!

...

När alla församlingar i kommunen samlas till gemensamma satsningar känns det så väl förankrat hos Gud. Jag tror att han på ett alldeles speciellt sätt välsignar både människorna och vår bygd när vi som kristna försöker ärligt och med uppriktigt hjärta närma oss varandra i Guds gemenskap, när vi fokuserar på det vi har gemensamt istället för på det som skiljer oss åt. Ingen av oss behöver tumma på Guds Ord när vi lyssnar med respekt på vad andra har att säga. Gud älskar dig och han älskar mig och detta gör han oavsett om vi tror "rätt" eller "fel". I slutänden är det ändå Gud som har den rätta trosläran och ingen av oss kristna kan slå sig för bröstet och säga att det är minsann vi som har rätt och inte dom.

Brutna nyårslöften?

Nyårslöftena de spricka
och det är så man kan få hicka.
Hur blev det med karaktären?
Den blåste nog bort i nyårssfären...

Nåja... Det har ju bara gått 3 dagar på det nya året, så det finns väl alla chanser i världen att ta tag i dessa saker. Tänk att det kan vara så lätt att hålla vissa saker och andra saker är som förgjort att lyckas med. De är liksom dömda att misslyckas redan från första början. Vad beror detta på tro?

Att tänka/visualisera är ett effektivt hjälpmedel i olika situationer. Våra tankar styr våra känslor, som i sin tur styr vårt beteende. Lättare sagt än gjort... eller hur? Men faktum kvarstår! Tänker vi att "det är ingen idé att försöka, jag kommer ändå att misslyckas förr eller senare", så kommer misslyckandet snarare än du kan tro. Om vi istället tänker "jag gör mitt bästa och jag kommer att klara detta och även om jag någon gång skulle misslyckas tänker jag inte ge upp med att försöka igen", så kommer förutsättningarna för att lyckas vara oerhört mycket större. Detta beror på att med tankarna som utgångspunkt har vi programmerat våra känslor att styra vårt beteende i en viss riktning. Med positiva och peppande tankar kan vi stärka vårt självförtroende och därmed också vårt välbefinnande. För du kommer väl ihåg motsatsen... att tänka negativt om sig själv och vara alltför självkritisk leder bara till missmod och allsköns elände.

Så därför vill jag uppmuntra dig som redan brutit ett eller flera nyårslöften, att det finns hopp för dig! Du är en vinnare!!! Du kan!!! Och framför allt: DU DUGER SOM DU ÄR MED DINA MISSTAG OCH BRUTNA LÖFTEN! Du är nämligen mer än ett misslyckande och mer än ett löfte! Du är en människa som är älskad! Älskad av världens skapare, älskad av Gud, den allvetande Guden! Tänk och sug på detta en stund: Gud älskar dig trots att han vet allt om dig, även dina allra mörkaste sidor!

Vad spelar då ett litet brutet nyårslöfte för roll?