Hej igen!
Det var länge sedan sist! Jag har sett att det finns några trogna läsare av min blogg. Jag är så tacksam och det värmer mitt hjärta mer än vad ni anar. Trots att jag inte skrivit något sedan i maj har jag haft besökare i stort sett varje dag.
Mitt liv har sett lite trassligt ut under denna tid på många sätt. Kanske kommer jag att beröra en del av det, kanske inte. Hur som helst är jag en upprättgående homosapiens med både hjärna och hjärta, alltså en människa med både tankar och känslor.
Har ni någonsin varit med om att veta saker och ting i huvudet men inte riktigt låtit det ramla ner i hjärtat? Någon har sagt att den längsta vägen inte går runt jordklotet utan det är den vägen som går mellan huvud och hjärta. Det konstiga med denna väg är att det är de positiva saker som vi skulle må så bra av om de hamnade rätt ner i vår lilla hjärtegrop, som fastnar någonstans på vägen. De negativa sakerna däremot, som bara är destruktiva och skadar oss både mentalt och känslomässigt, de verkar äga en egen autoban till vårt känslocenter. Varför är det så? Varför kan vi (jag) inte ta åt oss av det positiva människor och Gud säger till oss? Varför suger vi (jag) istället in negativa vibbar så lättvindigt?
Jag skulle vilja lyfta fram den andliga och psykiska träningen här. Jag har upprättat en bok där jag skriver ner ner allt positivt jag ser och känner runt omkring mig vid ett givet tillfälle. Vid ett tillfälle stt jag på mitt arbete och gjorde en sådan övning. Det jag upptäckte då var att stolen faktiskt var ganska skön att sitta på, utsikten från den tredje våningen var vacker med tallarna som siluetter mot den blå kvällshimlen, vackra och tänkvärda tavlor hängde på väggen och en hel del andra saker. Det viktiga i en sådan övning är att bara fokusera på det som är positivt. Det negativa ignoreras. På detta sätt tränar vi vår varelse att se och tänka positivt. Gud vill att vi ska må bra. Han är godhet, kärlek och han har en sådan omtanke om dig och mig att hans hjärta blöder när han ser någon av oss må dåligt. Detta är så svårt att ta in, till och med i vår hjärna. Gud älskar dig och mig oavsett vad vi gjort!!! Han vill bara omfamna oss och ställa oss på fast mark igen när vi varit ute på gungfly. Inför honom är vi alla lika. Det finns inte en enda av oss som kan berömma oss av att vi är felfria. Det enda Gud hatar är synden men den som syndar är föremål för hans kärlek. Allt som drar dig och mig bort ifrån denna älskande Gud får i detta sammanhang betraktas som synd. Detta betyder det är själva bortvändandet från Gud som är synd och inte i första hand det som man vänder sig till istället.
Hur som helst är det i alla fall ingen lätt sak att vara människa. För att man ska kunna få en positivare syn på tillvaron finns det en sak man behöver lära sig och detta är nog något jag behöver mer än andra just nu. Jag behöver lära mig att människor inte är perfekta och att de ständigt, om och om igen kommer att göra mig besviken. Jag behöver också lära mig att mer och mer kasta mig på Gud och låta honom omfamna mig i dessa stunder. Den senaste tiden har jag nog istället förebrått Gud och varit arg på honom för att han låtit mig gå igenom dessa svåra bitar. Jag har nog helt enkelt vänt mig bort ifrån Gud och inte låtit honom ta hand om mig (=synd). Förlåt Gud för detta!
Nu är det i alla fall skönt att åter få vara i hans famn och åtnjuta ett kungabarns favör! Vår Gud är ju Kungarnas Kung och Herrarnas Herre och jag är hans barn, alltså ett kungabarn!
Din vän Cathrine
