Tävling

Idag är en stor dag för "Din Syster", mitt företag. Företagets första annons är ute. Laxånytt fick äran att vara en del i denna historiska händelse. Skämt åsido - eller allvar åsido. Det känns i alla fall som en rejäl milstolpe eller som att startskottet har avfyrats. Kul är det i alla fall.

Jag har dock ett litet problem eller vad man nu ska kalla det. Det är som så att jag har filat på en logotype till företaget och jag går hela tiden bet. Jag har prövat både det ena och det andra utan att vara riktigt nöjd.
Därför utlovar jag en tävling här på bloggen. Du som lyckas att skapa den för mitt företag perfekta loggan vinner ett pris. Ett mycket fint pris vill jag lova, nämligen 50 % på avgiften för kursen "Övervikt handlar om känslor" som anordnas av Din Syster. Antingen använder du denna rabatt själv eller ger den till någon annan. Det är du som bestämmer. Under 2009 startar den första kursen 26 januari. Datum ej bestämt ännu för kommande kurser under året.

Tävlingsregler:

• Några viktiga fakta: företagsnamnet är "Din Syster " och visionen är "hälsa för ande, kropp och själ". Gå gärna in på http://www.dinsyster.se/ för mer information.
• Jag förbehåller mig rätten att bestämma vilken logga jag antar och vilken jag förkastar.
• Du får skicka in så många olika förslag du önskar.
• Ange namn, adress och telefonnummer så att jag kan nå dig med den eventuella vinsten.
• Vinsten går ej att byta ut mot kontanter och den gäller för en kurs under hela år 2009.
• Sista tävlingsdag är 20/12-08.
• Skicka in dina förslag via e-post cathrine@dinsyster.se

Sprid gärna denna tävling till fler.

Tack för din hjälp!

Din Syster, Cathrine Nordlund

Lucia

Får man vara lite stolt som mamma? Hur som helst får man väl vara glad i alla fall?! Har ni läst Nerikes Allehanda på webben så förstår ni. Min dotter Andréa blir Laxås Lucia i år! Grattis dottern min!
jj
Tänk vad fort barnen växer upp. Jag tyckte inte det var längesen denna tjej låg vid min barm och bebis. Det var en tid då vi var så gott som oåtskiljbara. Jag var vid den tiden hennes allt. Inte ens pappa dög. Jag glömmer aldrig den första gången jag lämnade henne för en lite längre tid, ca 2,5 timme. Jag var bortbjuden på middag och såg verkligen fram emot att få en liten stund alldeles för mig själv. Middagen var god vill jag minnas. Naturligtvis började moderskänslorna göra sig fram emot slutet av denna tillställning, mycket gällande, så även modersmjölken. Jag kände i hela min varelse att det var dags för hemfärd. Brösten höll på att spricka och jag var sjuk av hemlängtan och ville bara sluta min dotter i famnen! Synen jag möter i dörren när jag stiger in kommer aldrig att släppa taget om min näthinna. Krister står med Andréa i famnen, genomsvett och Andréa skriker för full hals. "Ta henne, ta henne!!!" var det första Krister sa till mig, helt uppgiven. Hon hade varit otröstlig hela kvällen och nu när hon kom i min famn tystnade hon fullkomligt och allt var frid och fröjd. Tala om att jag då kände mig som en mycket viktig person!
jj
Ja, det är väl så här det är! Att få vara med och lotsa barnen deras första tid i livet, från att vara ett hjälplöst barn till att växa upp och bli en självständig, ansvarstagande medmänniska. Jag måste säga att jag är så tacksam för att vi åter ska få göra denna resa med våra två minstingar. Det är ett riktigt äventyr! David och Andréa har gett oss så mycket mening i livet och nu kommer Adina och Levi och drygar ut denna lycka ytterligare!
jj
Luciamamman Cathrine

Vändpunkter i livet

Har idag suttit ned och sammanfattat mitt senaste år. Lite tidigt kanske, man brukar ju göra något slags bokslut av året runt nyår och samtidigt passa på att ge en hel massa nyårslöften hit och dit, som sällan hålls någon längre tid. Men... varför följa detta mönster? För mig passar denna tid mycket bra. För snart ett år sedan, den 3 december, gick jag hem från från min arbetsplats. Gravid, apatisk, deprimerad och sjukskriven. Jag hade ingen tilltro till mig själv. Min förmåga att ta hand om både mig själv och min familj var starkt begränsad. I januari eskalerade mitt mående och allt blev nattsvart. Det enda som fick mig att inte ge upp var kärleken till mina barn och min tro på att Gud ändå fanns där någonstans. Även om jag just då inte kände hans närvaro i mitt liv så visste jag ändå att han fanns, jag hade ju tidigare upplevt hans närvaro mycket påtagligt. Min självkänsla vid denna tidpunkt var extremt svag, min självbild mycket skev och självförtroendet i princip lika med noll. Min familj, släkt och många vänner samt professionella satsade sin tid på mig och idag kan jag se en annan Cathrine när jag tittar mig i spegeln.

Nu när det gått ungefär ett år sedan dess och tankarna vänder åter till denna mörka tid, har jag riktigt svårt att greppa att jag en gång mådde så dåligt. Om jag för ett år sedan kunde ha skådat in i framtiden för att se det jag nu får uppleva, hade jag definitivt inte trott på det. Här står jag nu. Jag klarade graviditeten, hanteringen av syskonen när ett till barn anlände till vår familj, jag studerar igen, jag har startat ett företag med allt vad det innebär och varit på kurs för att lära mig att ge behandling mot övervikt med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Ja, listan kan göras lång. Men den största förändringen som ägt rum är i mig själv. Min syn på mig själv är en helt annan idg än vad den var för ett år sedan. Jag måste nog faktiskt tillstå att den har aldrig någonsin har varit som den är idag. Många som känt mig tidigare trodde kanske att jag var en ganska tuff och beslutsam kvinna med råg i ryggen och gott självförtroende. Tyvärr har jag nog dolt en hel del med mitt sätt att vara men antagligen var jag inte mogen förrän nu att låta den falska fasaden falla.

Tänk att i en av de svåraste tiderna i livet fick bli en vändpunkt. Det var som att äntligen komma fram på den andra sidan av den mörka tunneln. Underbara dagsljus som fick värma min själ till liv igen! Tack Gud för att du ledde mig genom denna mörka tid och sände alla dessa underbara människor i min väg, som fick hjälpa mig att inse att både du och människor fortfarande räknar med mig.

Du är en konung eller en drottning!

Alla har vi förutfattade meningar om andra människor. Ibland är de bra och ibland är de mindre bra eller rent av skadliga. Ibland stämmer de och ibland inte. Min erfarenhet är att de fördomar eller förutfattade meningar jag har haft om andra mycket sällan har stämt med verkligheten. Varför lägger vi då så mycket energi på att tycka eller rättare sagt tro hur han eller hon är? Vore det inte bättre att sluta fantisera och istället upptäcka den verkliga människan bakom fasaden? Det skulle i alla fall bli mer spännande och kanske ibland lite väl spännande. Kanske döljer det sig en hemlighet bakom den grå slöjan som den gamla kvinnan bär som hon mer än gärna skulle vilja dela med dig? Eller kanske hittar du en vän där du aldrig skulle ha letat om det inte varit för att du ville utforska just denna människa?

Alla har vi vår historia och ingen av oss har en sämre eller bättre men det är vår egen livserfarenhet. Den är lika mycket värd för var och en av oss. Utan den skulle vi ju inte vara de personer vi är idag.

Vad vi däremot inte alltid tänker på är att vi ständigt och jämt blir till delar av varandras livshistoria. I mötet med andra människor lämnar vi spår efter oss. Vi kan med vårt sätt att vara och tala till andra, antingen vara en uppbyggande eller en nedbrytande medmänniska. Ibland kanske vi inte är något alls av dessa två saker.

Hur skulle du vilja vara en del av en annan människas livshistoria? Vill du, liksom jag, vara den medmännsika som får andra att visa sina bästa sidor? Vi kommer inte alltid att lyckas men vi kommer inte heller alltid att misslyckas.

********************************

"I varje man bor en konung,

i varje kvinna en drottning.

Tala till dessa, och de stiger fram."

(Laura Randolph)

Gympa

God morgon!

Solen skiner och det ser ut att bli en vacker dag. Blåsten har avtagit och det betyder att man kan ta en promenad ute i solskenet utan att riskera att bli flintskallig eller bli träffad av något mystiskt flygande föremål. Just nu håller jag på att läsa om hur viktigt det är för vår hälsa att vara fysiskt aktiva. Det motverkar en hel rad olika sjukdomar, såsom typ 2-diabetes, benskörhet, hjärt- och kärlsjukdomar, depressioner. det främjar vår balans och stabilitet och på så sätt ramlar vi inte omkull lika lätt. Ja, det här visste ni kanske redan, men ändå... Jag får så mycket idéer i huvudet vad man skulle kunna göra tillsammans för att komma igång lite bättre. Det är ju faktiskt roligt att göra saker tillsammans med andra ibland. Jag tycker ju förvisso om att ta promenader alldeles själv, för då tänker jag så bra och huvudet rensas på en massa onödigt. Hårddisken defragmenteras skulle man kunna säga. Jag har ju inte varit den allra bästa personen på att hålla igång. Tyvärr! Jag tror att det är många som tänker liksom jag har gjort under många år, att det skulle vara pinsamt att ställa sig på ett aerobics- eller stepup-pass. Alla skulle titta på mig och undra varför jag var där eller ännu värre kanske de skulle tycka och prata sins emellan om att jag verkligen behövde det så dålig kondition som jag har. Hur som helst utanförskap skrämmer många och så gott som alla vill inte sticka ut i mängden för mycket. Vill man någon gång sticka ut i mängden, så är det för att visa att man duger något till och inte för att man är urusel eller dålig på något.

Nu vet inte jag hela utbudet på kommunens idrottsarena. Jag har väl aldrig brytt mig speciellt mycket om det heller. Men kanske jag skulle göra slag i saken och uppsöka någon aktivitet. Kanske finns det en som passar mig?

Jag tänkte lägga in en teckand bild på några som gympar men istället hittade jag denna. Ganska kul faktisk och väldigt äcklig. Men vig är han!

"Norges vigaste man, kröp in i arslet och försvann!"

Du är en ovärderlig skatt!

Jag är i full gång med mina studier. Mycket intressant läsning och jag får hur mycket idéer som helst till mitt företag "Din Syster" (se länk till höger). Jag skriver ner så gott som alla tankar jag får i en annan blogg, som bara jag kan läsa. Det är så lätt att jag glömmer annars och så sitter jag där och undrar vad det var för en bra idé jag fick. Det vore ju mer än beklagansvärt! Jag önskar dock att jag hade en kompanjon som har samma vision som jag. Det är så nyttigt att vara fler än en. Jag skulle då kunna bolla lite idéer och tankar. Vi skulle kunna lägga upp en strategi tillsammans och jag tror faktiskt att arbetet skulle koma igång lite snabbare då. Samtidigt är det faktiskt roligt att få skapa något alldeles nytt på egen hand. Det ligger en hel del av tillfredsställelse i det och inte minst en del av självförverkligande.

Nu är ju inte hela min identitet "Din Syster". Jag har ju ett liv utan företaget också. Främst sitter min identitet i min tro. Mitt liv började ju faktiskt därför att Gud ville ha mig. Det är väldigt skönt att veta. Trots strulig barndom, där jag ibland ifrågasatt om jag verkligen var önskad, kan jag nöjd och glad konstatera att även om mamma och pappa nu mot förmodan ångrade mig så ville ändå levande Gud ha mig. Jag har ett människovärde som sträcker sig bortom mänskligheten och in i Guds kärleksfulla armar. Det är så skönt att ha basen i min identitet i den förvissningen. Detta enorma människovärde som Gud gett mig, har han också gett till dig! Oavsett om du tror på honom eller inte, oavsett om du känner att du är värdefull eller inte, oavsett om du känner dig misslyckad eller inte, så har Gud satt en prislapp på dig, en etikett där det står "en ovärderlig skatt". Detta betyder att du är så högt älskad av honom att Jesus, hans enfödde son fick i uppdrag att ta dina misslyckanden, dina fel, dina brister, din synd på sig och dö i ditt ställe. Allt detta bara för att Gud älskar dig och vill rädda dig från att gå evigt förlorad. Han vill att du ska tillbringa en hel evighet med dig. För honom räcker det inte med att umgås med dig en fjuttig tid som ett mänskligt liv varar. Nej, han älskar dig så mycket att han vill ha dig i sin närhet för all tid och evighet. Dock är han en gentleman och inviterar dig till en gemenskap med honom. Han väntar på ditt svar och det är din vilja som styr om en relation er emellan ska uppstå eller inte. En bra bild är att Gud ger dig en present (ett evigt liv med honom genom Jesus försoningverk när han dog och uppstod från de döda) och det blir inte ditt förrän du tar emot det, Jesus alltså.

Ja, nu har jag skrivit en hel del idag. Jag hade bara tänkt skriva en liten hälsning till er men som ni förstår ligger min tro mig så varmt om hjärtat att orden bara bubblar fram när jag väl börjar formulera dem.

Ha en skön och underbar dag!
"Din Syster" Cathrine

Var dag har nog av sin plåga

Denna vecka hade jag tänkt mig i ett lugnt tempo. Haha vad jag bedrog mig! Jag har satt upp en studieplanering av hur mycket jag ska läsa varje dag osv. Jag har t.o.m. gjort upp en liten hushållsplanering för att även få lite mer ordning här hemma. På första dagen, som var igår, sprack den redan vid start. Vad gör jag då? Deppar?... Det skulle jag kunnat göra med påföljd att min återstående energi skulle slösas på negativa tankar. Inget bra. Ska jag rycka på axlarna och strunta i planeringen och leva på och ta dagen som den kommer då?... Inget bra det heller. Då hamnar jag i stressfällan igen och allt arbete hopar sig i slutändan. Nej, jag tror att det bästa är att rycka på axlarna och konstatera att tanken var god och att jag var duktig som hann med så mycket igår som jag gjorde. De sakerna som blev kvar tar jag itu med undan för undan. "Var dag har nog av sin plåga" står det så klokt i Bibeln. Så varför ska gårdagen få förpesta idag? Om jag gör så gott jag kan under rådande omständigheter kan jag vara nöjd med mig själv och stå med upprätt huvud och min kraft är då tillräcklig för dagens göromål. Min planering får alltså vara kvar som en liten kompass i tillvaron.

Arjeplog, julstök och balans

God kväll och välkomna till min blogg!
Avskedets dag idag. Min store son David har rest hem till Arjeplog igen. Flyget lyfter ca kl. 18:45 från Arlanda. Nu blir det en tom vecka igen innan vi riktigt vant oss vid att det inte finns någon David i källaren som försöker att sova medan vi andra försöker hålla småbarnen på ett så tyst humör som det går. Det var roligt att få rå om honom så länge det nu varade i alla fall. Nu återstår ju endast ca 1 1/2 månad innan hela familjen åter är samlad och denna gång för det årliga julfirandet. Julklappar ja.... inte heller detta år har jag börjat än! Som vanligt alltså. Det är ju tråkigt om jag någon gång skulle bryta mönstret och ha allt färdigt, i alla fall två veckor innan julafton... hahaha! Nåja, jul blir det vare sig jag har hunnit med julstöket eller ej och det är ju faktiskt en tröst i sig. Och vem bryr sig om hundra år om jag köpte julklapparna i november eller dagen före julafton år 2008?
Denna vecka har snurrat på i ett fasligt tempo. Inte alls bra egentligen. Jag mår inte så bra av det utan behöver verkligen få struktur på tillvaron så att jag inte rör ihop allt för mycket. I måndags jobbade jag kväll. I tisdags hade jag gemenskapsgrupp i Hasselfors. I onsdags besiktade jag farmors bil och hade hand om bönemöteti kyrkan. I torsdags var jag i skolan och i fredasgs likaså. Dessutom var jag på fredags kvällen nere hos Hippietanten för att lämna en symaskin och jag har väldigt svårt att slita mig därifrån. Arbetet där är så inspirerande och spännande. I lördags var vi på husvisning i Hasselfors och efter det förberedde jag en predikan som jag hade idag i vår kyrka. Sedan har vi firat fars dag idag och under veckan hände både det ena och det andra som tog energi från mig, Krister har varit sjuk bl.a. Veckan som kommer tänker jag ta det lite "piano" och varva ner en aning. Det är viktigt att hitta tillbaka till en viss grundbalans i tillvaron mellan stress och vila, krav och resurser.
Nej, nu tänker jag gå ut i köket och sätta på lite tevatten och sätta mig framför teven en stund med Adina och sedan stoppa henne i säng. Krister kommer inte än på ett par timmar. Han har ju några mil att åka från Arlanda. Tur att han fick lite choklad på Fars dag att hålla sig vaken och alert med.

Dina ord väger!

Hej och hå, skolkarusellen är igång igen. Läste på NA om nya protester om omorganiseringen. Mycket kloka ord har sagts men det viktigaste kvarstår dock. HUR FÅR VI FOLK ATT STANNA KVAR I VÅR KOMMUN OCH HUR FÅR VI FOLK ATT FLYTTA HIT? Laxå är en plats som Gud utvalt att blomstra. Jag vill ge detta hopp till er alla som läser min blogg. Även om ni kanske inte tror på Gud så vill jag ändå ingjuta hopp i era själar. Jag tror på Gud, jag tror på att det han säger det menar han. Nu kanske du undrar hur jag kan veta vad han vill? Egentligen är det inte så svårt. Gud är en god Gud och han vill det bästa för oss. I Bibeln, som jag tror är fullkomligt sann, står det om sådd och skörd. "Det vi sår får vi också skörda" heter det ju. Om du sår morötter kommer det ju inte upp palsternacka, eller hur? Likadant är det med våra ord. Med vår mun sprider vi ut säd, antingen god eller dålig. Med vår mun kan vi alltså välja att tala goda och uppmuntrande ord, som för goda resultat med sig. Eller nedbrytande och dåliga ord, som för med sig missmod och uppgivenhet. Vad jag alltså vill säga är att vi med vår mun kan börja tala gott om Laxå kommun. Jag är väl medveten om att allt inte är gott och positivt som händer men vi behöver inte stanna vid att fokusera på det negativa. Istället kan vi lyfta upp vår blick för att se på det som finns i vår närhet som faktiskt är bra och tala gott om det. Om du inte tror på det jag här vill säga, skulle jag vilja uppmuntra dig med att prova detta ett tag. Börja i din närhet. Fokusera på det positiva och försök att hålla inne med de negativa tankarna och tala endast ut det som är positivt och uppmuntrande. Vill du testa detta eller...? Vågar du vara den som för Laxå ett steg närmare framgång? Du måste väl ändå hålla med om att det är bra mycket roligare att få höra glada nyheter än dåliga och uppmuntran är mycket skönare än isande kritik.

Underbara Hasselforsare!!!

Det har blivit lite av en varannan-dags-blogg detta. Det var det inte tänkt att bli men tiden måste ibland prioriteras över på annat än att sitta vid datorn och blogga. Tyvärr! Ja, ibland tyvärr i alla fall. Igår hade jag fullt upp hela dagen. På förmiddagen planerade jag mitt skolarbete inför den kommande delkursen, tog hand om en ledsen och sjuk Levi, var till BVC på 2 1/2 års-kontroll med Adina. På eftermiddagen hade jag på känn att min syster tänkte dyka upp. Felaktigt känn! Men eftersom jag bakat med tanke på henne och hennes barn, ringde min stora dotter, som för övrigt legat sjuk hemma i två dagar, till min underbara lillasyster och berättade att mamma hade bakat kladdkaka och gärna ville att de skulle komma. De kom och barnen lekte och åt och var glada och stimmiga. Som vanligt alltså... de har så roligt ihop. Sen bar det av till Hasselfors och till Missionskyrkan där. Jag fick äran att hjälpa dem ha en samling där på deras gemenskapsgrupp. Underbara människor därute som har betytt så oerhört mycket för mig!
Jag tror att jag var en ca 8 år gammal när jag började på Juniorerna i Kilsborg (kyrkans namn) i Hasselfors. Vi var en massa ungar som kom varje vecka. Jag tror det var på onsdagar, om jag minns rätt. Vi lekte, pysslade, gjorde utflykter och fick höra om Jesus. När jag var 10 år började jag tro på Jesus på riktigt. Jag bestämde mig då för att ge mitt liv till honom och följa honom resten av mitt liv. Denna händelse var helt omvälvande för mig. Beslutet tog jag på min mosters bröllop utan påverkan från någon annan människa. Motstånd fick jag både hemma och bland mina kompisar efter detta, men det tänker jag inte gå in på idag. Kanske jag berättar om det någon annan gång. Hur som helst kändes det så bra igår att få betala tillbaka en del av vad de gett mig under mina barn- och tonårsår, då jag genomgick mycket svårigheter hemma. Gud välsigne alla gamla tanter och farbröder som arbetade på år efter år för att ge ett litet trasigt barn som mig ett framtidshopp och berättade att det fanns en som hette Jesus, som faktiskt brydde sig om lilla mig. Om någon skulle säga att Jesus inte finns så önskar jag att de skulle kunna skåda in i mitt inre och få se vad som en gång varit där och vad som nu finns. Då skulle de få en levande tro på på honom. Ett tvivel på hans existens skulle då inte få något utrymme. Tack Jesus för att jag lever!

Den röda tråden är äntligen funnen...

Jag har precis skickat in min projektplan, examinationsuppgiften på delkurs 1 i kursen för Aktiv Hälsoutveckling. ÄNTLIGEN! Puh... innan jag hittar den röda tråden i all litteratur är det ganska svettigt. Först vet jag vad jag ska skriva om, sedan vet jag inte alls och efter ett tag tror jag vad jag ska skriva om och till sist väljer jag något av allt jag trott och vetat och tvivlat på... Konstigt va'? Hur som heslt är det väldigt skönt när bitarna av den röda tråden, som jag hittat i olika böcker och artiklar, sätts ihop till en enhet och strukturen i arbetet blir synlig och målet är inom greppbart avstånd. På torsdag ska mitt arbete diskuteras av både lärare och kurskamarater och jag ska också diskutera både mitt eget och mina kursares arbeten. Sen är 1/4 av utbildningen lagd bakom mig och till god användning för de kommande tre delkurserna. Nästa heter Livsstil och levnadsvillkor. Intressant tycker jag och jag har redan hunnit inhandla några böcker till den. En ska jag försöka ta mig till biblioteket för att låna så snart som möjligt.

Idag ska jag göra min premiärtur, en kvällstur, på mitt jobb i Degerfors. Det är 11 månader sedan jag gick hem med tunga ben och hängande sinne. För ett år sedan drygt, råkade jag ut för en depression och ett slags utmattningssyndrom. Detta skedde av olika anledningar, som jag inte tänker gå in närmare på här.
Det jag vill säga är i alla fall att jag känner mig som en ny människa om jag jämför mig med vem jag var då och vem jag är nu. Då hade jag en ganska dålig självkänsla med en självbild som var direkt skadlig för mig. Idag har jag en helt annan tro på mig själv och jag låter inte andra styra över mig på det sätt jag gjorde då. Idag anser jag att jag är en fullvärdig individ som är värd att respekteras och mina åsikter är lika mycket värda som andras. Jag vill aldrig mer låta någon trampa på mig men framför allt vill jag aldrig tillåta mig själv att trampa på mig. Det är slut med jantelagen i mitt liv. Jag har äntligen börjat leva och jag låter inte någon annan ta kommandot över mitt liv mot min vilja.
Gud skapade oss till fria individer med en egen fri vilja och han vill att vi använder oss av det han gett oss med vishet. Min längtan nu är att jag ska gå framåt i livet på den väg som Gud vill att jag ska gå. För det är en sak jag har lärt mig genom mitt snart 39-åriga liv. Jag är som lyckligast när jag är mitt i Guds vilja med mitt liv!

Vi möts igen!
Cathrine

Elefantvisdom

Jag läste i en bok jag fick av en vän något mycket klokt och vist. Får jag dela det med dig, här och nu? Det handlar om att binda en elefant.

Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne? Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten, som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?
Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör. Hur mycket den än försöker kan elefantungen inte slita sig loss, och ju hårdare den drar, desto ondare gör det. Till slut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss. Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig. Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger "Jag kan inte, det är omöjligt".
Är du en av dem som drabbats av samma öde som cirkuselefanten? Som fått höra "Du klarar det inte" och "Det där är ingenting för dig" så många gånger att du nu känner dig bunden av dessa begränsningar?
I så fall är det dags att bryta sig loss nu. Utmana dig själv, så ska du få se att "Du kan inte"-kedjorna splittras och du blir fri.

Vågar du släppa taget om ditt gamla sätt att tänka om dig själv?
Vågar du ge dig möjligheten att utveckals genom nya utmaningar?
Mod är nämligen att göra det du inte vågar. Ty där det inte finns rädsla finns heller inget mod.