Har precis kommit hem efter en skön förmiddag i kyrkan med fika och gemenskap. Varje fredag är det förmiddagsfika kl. 10.00. Denna samling är öppen för alla, så välkommen du också! Adina var på dagis och Levi fick följa med mig. Han charmar både den ena och den andra. Han är verkligen ljuvlig!
I eftermiddag ska vi till min syster Lotta och fira hennes son Emil och min Andréa, som fyllt år. Tyvärr blir det inte så ofta som min syster och jag träffas. Hon jobbar ständig förmiddag och sen är det ditt och datt som kommer i vägen på eftermiddagarna. Så idag får vi väl njuta av varandras sällskap. Vi står varandra väldigt nära som syskon. Troligen beror det väl på vår uppväxt. Vi har sökt trygghet och förståelse hos varandra.
Tänk vad uppväxten har stor betydelse ändå. Det är så mycket av vårt sätt att tänka och hur vi förhåller oss till saker och ting som grundläggs där. Om något av det vi lärt in som barn är felaktigt eller rent av destruktivt för oss, är det nödvändigt att vi blir omprogrammerade. Detta kan dock vara oerhört mödosamt. Jag har precis genomgått en sådan omprogrammering. Förra hösten drabbades jag av en försenad sorgereaktion på min mammas död och i spåret av denna följde en depression. Troligen var jag lite mer utsatt och känslig vid den tidpunkten eftersom jag väntade Levi då. Jag var alltså gravid, djupt deprimerad, sjukskriven från jobbet och sörjde min mamma, eller rättare sagt en mamma. Jag har nog aldrig egentligen lärt känna min mamma. Alkoholen fördunklade bilden av henne rejält och stal henne ifrån mig. Så med hjälp av proffs på den psykiska människan fick jag steg för steg omvärdera mina uppfattningar av vad som var vad. Den största aha-upplevelsen för mig blev att jag fick lov att höja mitt eget värde som människa. Om man som jag hela livet tävlat med en spritflaska om mammas och pappas uppmärksamhet och kärlek och om och om igen förlorat, då sänker man sitt värde. Jag ansåg mig inte vara värdig ett lyckligt liv. Min lott här i livet var att finnas till för alla andra och om jag mådde dåligt så hade jag mig själv att skylla. Det var lika bra att försöka hålla god min och lägga band på ångesten, så att masken jag lärde mig bära som barn inte skulle spricka. Masken höll i nästan 38 år. Vilken tur att den sprack till slut!!! Nu kan jag se på mig själv och tycka att jag är lika värdefull som vem som helst och har samma rättigheter till kärlek och acceptans. Det slutgiltiga slaget om mitt värde har ägt rum och jag står på prispallens högsta topp och spritflaskan kom inte ens trea, den blev diskvalificerad! Vila i frid mor och far!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar