Att våga

Hej alla bloggläsare!
Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Jag blev påmind av min gamle vän Antichrister. Tack, Christer! Jag tar dig på orden och fortsätter att skriva men framför allt att tycka.

Detta blogginlägg ska få handla om att våga. Vad är "att våga"? Kan det vara att visa mod? Kanske. Kan det vara att göra något oväntat? Kanske. Kan det vara att vara rak och tydlig? Kanske.

Min man påtalade för mig idag att jag har ändrats i min personlighet under årens lopp. Jag har mer och mer blivit en person som "vågar" stå för sina åsikter. Jag har alltid haft åsikter men jag har nog alldeles riktigt inte "vågat" stå för dem i alla lägen. I min egen undervärdering av mig själv har mina åsikter vägt lätt i förhållande till andras. Tänk vad en människa kan trampa på sig själv och ägna sig åt självkränkning! Tack och lov att jag nu "vågar" stå för mina åsikter!

Men när det gäller att göra något oväntat "vågat" är jag nog mer försiktig. Vill inte göra bort mig. Min pappa däremot var precis tvärtemot. Kanske fattade han inte bättre eller så var han helt befriad från vad människor skulle tycka och tänka om han gjorde si eller så. Jag minns en gång då jag följde med honom till affären för att handla. När vi gick hem började det spöregna. Vi hade ca 100 meter hem men istället för att springa hemåt travade pappa in på en grannes altan och satte sig tills regnet passerat. Jag minns än idag hur jag skämdes när grannen kom och undrade vad vi gjorde där? Jag önskar att jag skulle "våga" vara lite mer lik min älskade pappa och leva i frihet!

"Våga" vara modig. Det finns ju en uppsjö av olika sätt man kan visa mod på. Civilkurage, stå upp för de svagare i samhället, inte haka på skitsnack på jobbet, stoppa ett slagsmål, hjälpa en misshandlad missbrukare att få vård etc. Här är jag stolt över vissa handlingar och mycket skamsen över vissa. Jag har inga problem att hjälpa en misshandlad missbrukare, stoppa slagsmål om det behövs, stå upp för de svagare i samhället men skitsnacket hakar jag dessvärre på ibland. Civilkuraget vacklar lite hit och dit.

Jag tycker däremot att vi borde försöka att "VÅGA" lite mer och lite oftare än vad vi gjort hittills. Åtminstone "våga" sådant som gör att både vi och våra medmänniskor mår bättre. Låt oss göra idag lite bättre än igår och morgondagen lite bättre än idag.

Tack för mig!

Upp och ned, ned och upp...

Precis som visan i "Emil i Lönneberga" känner jag mig. Uppåt och nedåt, nedåt och uppåt. Glad och ledsen, ledsen och glad. Vikten upp, vikten ned, vikten uppåt igen eller ned... eller hur var det? Ja, livet är upp och ned ibland. Ibland rusar tiden snabbt förbi så att man nästan tappar andan och ibland står tiden stilla som om man befann sig i ett vakuum. Jag undrar många gånger varför allt är som det är. Vad är meningen med allt som sker? Allt som sker har det verkligen alltid en mening? I så fall vill jag högljutt protestera! Ja, jag vill basunera ut mitt skrikande NEJ i hela universum. Det kan inte vara meningen att vi ska drabbas av ondska och elände. Längtan efter lugn och ro från alla orosmoln som stör min tänkta idyll växer sig allt större. Skall den infrias någon gång...?
Ordet harmoni, har ni känt på det någon gång? Vilket underbart ord. Det andas lugn, ro och glädje! Låt oss erövra detta ord, låt det ordet bli till verklighet i våra liv. Inte bara för en kort sekund utan så pass länge att vi får vila ut och andas i vår egen takt. Ty så länge vi lever på denna jord kommer vi möta både ondska och elände gång på gång. Därför behöver åtminstone jag tider av harmoni för att känna att det finns en mening med livet.

Träff med Sveriges bäste partiledare

Hej alla glada i vinterkylan!
Hoppas att vädret är till belåtenhet och att era kläder håller måttet. Finns inga dåliga väder bara dåliga kläder... men jag undrar jag. Är det mänskligt att det ska vara så här kallt? Allvarligt talat tror jag att min kropp är ämnad för varmare klimat än detta. Näsan iskall, händerna iskalla, fötterna iskalla och väl inne i värmen tinas man sakta upp igen och då blir dessa iskalla delar på kroppen förvandlade till glödheta röda kroppsdelar för att sedan på nytt (i inomhusvärmen) bli kylklampar som skrämmer slag på maken när man råkar hamna på fel sida i sängen. Jag LÄNGTAR efter VÄRME!!!

Hur som helst har jag och en partikollega varit i Örebro och lyssnat och diskuterat med Sveriges kanske bästa partiledare, Göran Hägglund. Han har gjort och gör ett riktigt bra jobb!!! Det har varit en mycket trevlig och intressant kväll med mycket matnyttiga åsikter om både det ena och det andra om vår partipolitik och hur vi ska kunna profilera oss på ett bättre sätt än vad vi hittills gjort. Därför vill jag uppmana er som läser min blogg att gå in på vår hemsida och titta på vårt principprogram så att även ni kan se vilka idéer vi står för. Vem vet du kanske tycker det är riktigt bra och om inte så har du i alla fall ökat din allmänbildning.

Här kommer länken:
http://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Principprogram

Sov gott och skräm inte er partner med kalla kroppsdelar - ta en varm dusch istället!

sjuk...

Usch för att vara hemma och vara sjuk! Maginfluensa och 48 timmars karens inom hemmets fyra väggar. Suck! Vad matt man kan bli efter en tämligen liten influensa... Jag kanske är lite klen av mig?!
Nåja, frisk från maginfluensa blir så gott som alla, så varför misströsta? Jag kunde ju ha ramlat på en isfläck och skalat upp huvudsvålen med ett flera centimeters gapande jack, så blodet bara hade sprutat ut och tömt mig på min själ! Jaja, lite drastiskt kanske men ändå... Det hade i alla fall varit värre, eller hur? Men det är klart jag kunde ju ha haft hjälm på mig med muddar för öronen och en inbyggd airbag i jackan... då hade jag troligen klarat mig bra. I alla fall kroppen men kanske jag hade blivit diagnostiserad som en som har någon slags psykisk sjukdom med extremt paranoida drag. Usch vad jag pladdrar!!! Skriva om ingenting kan jag minsann! Nej, nu ska jag äta mat med familjen. Barnen är ju också hemma pga den s.k. smittorisken... maginfluensa-smittan alltså.

Kram på er alla!

Huvudvärk!!! Usch vad ont det gör! Tänk att så länge det inte gör ont känner man inte av det men så fort det börjar spränga, mola eller vad det nu gör så vet man direkt att man har ett huvud... Huvudlös, huvudet under amen eller huvudet på skaft - ont gör det i alla fall. Tankarna är mer eller mindre tröga och helst av allt skulle jag vilja lägga mig och dra nåt gammalt över mig. Men se det går inte för sig. Småbarnen springer fortfarande omkring och maken har lämnat huset för att hjälpa storsonen med att lasta Saab-delar. Suck!...Har idag varit till IKEA och handlat till stordottern. Lönehelg och regn = MYCKET folk! Tänk att så många kan komma samma befängda idé samtidigt att åka till samma ställe för att fördriva tiden...
Sen måste jag bara berätta en sak som gör mig väldigt rörd, inte upprörd utan verkligt rörd. I princip så ogillar jag tatueringar men... min dotter har gjort en tatuering som jag verkligen inte kan bli arg eller ledsen för. Hon har 1970-01-18 (dagen då jag föddes)inpräntat på sin vänstra handled. Jag känner mig både hedrad och älskad! Love you Andréa! Makens 1967-09-01 kommer snart att pryda den högra handleden. Jag ogillar dock fortfarande de flesta andra tatueringar.
Nej, nu får jag nog lov att bli ett med en Treo igen och se om huvudet får någon slags lindring. När huvudet värker så man bara kan se med ett öga kanske det är dags...
Vi höres en annan dag när jag känner mig huvudlös.
Må gott och var rädda om era huvuden!
Cathrine