Halva livet gift

Som ni kanske har märkt har Syster Cathrine haft lite annat att göra än att blogga; slutklämmen på studierna, småbarnsgöra, det egna företaget och jobbet i Degerfors. Men nu sitter jag en stund i lugn och ro på mitt kontor. Detta kontor har blivit en oas för mig. Det är tyst, ensamt och rofyllt. Precis vad en mamma kan behöva för att ladda batterierna igen.
Mina barn, i alla fall tre av dem har hunnit fylla år. David är nu 19 år fyllda, Adina är 3 och Levi har hunnit avverka sitt första år. Fantastiskt! Andréa får vänta tills september för att få gå in på sitt sjuttonde år. Jag själv får nog börja att förbereda mig på min nästa födelsedag, som infaller i början av nästa år. Då fyller jag tydligen 40 år. Ska man fira det eller...? Jo, det är klart! Man ska ta alla tillfällen i livet och göra dem till en fest, så varför inte min 40-årsdag?! Kan man fira att det är vanlig fredag och slutet på en arbetsvecka, som sker 52 gånger per år, så kan jag i alla fall fira min 40-årsdag. Denna händelse kommer ju trots allt inte att upprepa sig. Jag har i alla fall inte hört talas om någon som fyllt 40 år flera år.

Hoppsan nu gick jag visst händelserna i förväg. Det är ju hela åtta månader kvar tills dess. Jag borde kanske koncentrera mig på den 27 maj i stället. För 20 år sedan, den 27 maj, stod jag vitklädd med en fin liten bukett i handen och på en röd matta trippade jag in i Pingstkyrkan här i Laxå tillsammans med min man. Hand i hand på väg in i äktenskapets förlovade land, lovandes inför Gud och människor en livslång trohet mot varandra, gick vi fram till altaret, knäböjde och sa JA till varandra. Jag minns det enorma lyckorus jag kände då. Jag var utan den minsta tvekan den absolut lyckligaste kvinnan i världen! Den känslan har kommit och gått sedan dess, men ringarna finns kvar, vänskapen har bestått och fyra barn säger kanske något om vårt förhållande...?! Idag är jag kanske inte överstormande jätteförälskad men Krister är och förblir min bästa vän. Vi har alltid kunnat prata med varandra oavsett hur vi har känt oss. Dessutom har han varit min stora trygghet och en oerhörd hjälp i kampen med mina inre "demoner". Jag kan inte räkna alla de gånger som Krister timme efter timme suttit och tröstat mig när ångesten har bundit mig och försökt att kväva mig till döds. Tack!!! Utan dig Krister hade jag nog varit som en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Nej, nu måste jag nog avsluta. Jag tänkte faktiskt plugga en stund. Jobbar hela helgen så något pluggande då är nog inte att räkna med.

Ha en underbar vår och försommar. Förhoppningsvis kommer blogginläggen lite tätare framöver.