Har idag suttit ned och sammanfattat mitt senaste år. Lite tidigt kanske, man brukar ju göra något slags bokslut av året runt nyår och samtidigt passa på att ge en hel massa nyårslöften hit och dit, som sällan hålls någon längre tid. Men... varför följa detta mönster? För mig passar denna tid mycket bra. För snart ett år sedan, den 3 december, gick jag hem från från min arbetsplats. Gravid, apatisk, deprimerad och sjukskriven. Jag hade ingen tilltro till mig själv. Min förmåga att ta hand om både mig själv och min familj var starkt begränsad. I januari eskalerade mitt mående och allt blev nattsvart. Det enda som fick mig att inte ge upp var kärleken till mina barn och min tro på att Gud ändå fanns där någonstans. Även om jag just då inte kände hans närvaro i mitt liv så visste jag ändå att han fanns, jag hade ju tidigare upplevt hans närvaro mycket påtagligt. Min självkänsla vid denna tidpunkt var extremt svag, min självbild mycket skev och självförtroendet i princip lika med noll. Min familj, släkt och många vänner samt professionella satsade sin tid på mig och idag kan jag se en annan Cathrine när jag tittar mig i spegeln.
Nu när det gått ungefär ett år sedan dess och tankarna vänder åter till denna mörka tid, har jag riktigt svårt att greppa att jag en gång mådde så dåligt. Om jag för ett år sedan kunde ha skådat in i framtiden för att se det jag nu får uppleva, hade jag definitivt inte trott på det. Här står jag nu. Jag klarade graviditeten, hanteringen av syskonen när ett till barn anlände till vår familj, jag studerar igen, jag har startat ett företag med allt vad det innebär och varit på kurs för att lära mig att ge behandling mot övervikt med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Ja, listan kan göras lång. Men den största förändringen som ägt rum är i mig själv. Min syn på mig själv är en helt annan idg än vad den var för ett år sedan. Jag måste nog faktiskt tillstå att den har aldrig någonsin har varit som den är idag. Många som känt mig tidigare trodde kanske att jag var en ganska tuff och beslutsam kvinna med råg i ryggen och gott självförtroende. Tyvärr har jag nog dolt en hel del med mitt sätt att vara men antagligen var jag inte mogen förrän nu att låta den falska fasaden falla.
Tänk att i en av de svåraste tiderna i livet fick bli en vändpunkt. Det var som att äntligen komma fram på den andra sidan av den mörka tunneln. Underbara dagsljus som fick värma min själ till liv igen! Tack Gud för att du ledde mig genom denna mörka tid och sände alla dessa underbara människor i min väg, som fick hjälpa mig att inse att både du och människor fortfarande räknar med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar