Får man vara lite stolt som mamma? Hur som helst får man väl vara glad i alla fall?! Har ni läst Nerikes Allehanda på webben så förstår ni. Min dotter Andréa blir Laxås Lucia i år! Grattis dottern min!jj
Tänk vad fort barnen växer upp. Jag tyckte inte det var längesen denna tjej låg vid min barm och bebis. Det var en tid då vi var så gott som oåtskiljbara. Jag var vid den tiden hennes allt. Inte ens pappa dög. Jag glömmer aldrig den första gången jag lämnade henne för en lite längre tid, ca 2,5 timme. Jag var bortbjuden på middag och såg verkligen fram emot att få en liten stund alldeles för mig själv. Middagen var god vill jag minnas. Naturligtvis började moderskänslorna göra sig fram emot slutet av denna tillställning, mycket gällande, så även modersmjölken. Jag kände i hela min varelse att det var dags för hemfärd. Brösten höll på att spricka och jag var sjuk av heml
ängtan och ville bara sluta min dotter i famnen! Synen jag möter i dörren när jag stiger in kommer aldrig att släppa taget om min näthinna. Krister står med Andréa i famnen, genomsvett och Andréa skriker för full hals. "Ta henne, ta henne!!!" var det första Krister sa till mig, helt uppgiven. Hon hade varit otröstlig hela kvällen och nu när hon kom i min famn tystnade hon fullkomligt och allt var frid och fröjd. Tala om att jag då kände mig som en mycket viktig person!jj
Ja, det är väl så här det är! Att få vara med och lotsa barnen deras första tid i livet, från att vara ett hjälplöst barn till att växa upp och bli en självständig, ansvarstagande medmänniska. Jag måste säga att jag är så tacksam för att vi åter ska få göra denna resa med våra två minstingar. Det är ett riktigt äventyr! David och Andréa har gett oss så mycket mening i livet och nu kommer Adina och Levi och drygar ut denna lycka ytterligare!
jj
Luciamamman Cathrine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar