Ja, vad är väl en människa...?
Alla har vi en kropp, alla kan vi tänka, alla kan vi känna. Ibland är vi ledsna och ibland glada. Ibland arga och ibland lättsinniga. I grund och botten verkar det som om vi är väldigt lika.
Vad är det då som skrämmer så mycket när vi börjar prata om invandrare/nysvenskar? Är det det färgen på skinnet? Det bits ju inte. Skulle en människa bitas är det med vita tänder, lika vita som vilka tänder som helst. Är det språket? Vilket språk som helst är svårt och obegripbart för den som ej lärt sig det. Eller är det så att vi bara är rädda för varandra pga av rädslan för det okända, det nya, det vi inte riktigt förstår? Jag vet inte.
I alla fall hamnade jag framför tv:n en stund ikväll, ett debattprogram på Kunskapskanalen om invandrarpolitik. Intressant! Politiker i olika färger, privatpersoner och statsvetare deltog och hade alla något att bidra med. Ju längre debatten höll på desto mer insåg jag att vi är rätt dumma i alla fall här i Sverige. Under flera år har vi lekt någon slags storebror och tyckt och tänkt åt andra människor. Dessa människor behöver dittan och dessa människor behöver dattan. Har vi någonsin frågat dem vad de behöver? Nej, inte ofta i alla fall. Visst är det viktigt att man kan svenska om man ska bo i Sverige - det håller jag med om. Men jag tror faktiskt, att det vet även de som precis nyligen anlänt till Sverige. Ingen behöver sätta dem på en stol och berätta det för dem.
Jag tycker att det är dags att vi börjar respektera människan, som den unika och okränkbara varelse hon är oavsett hudfärg, språk eller åsikt. Ingen mår bra av daltande men alla mår bra av att bli respekterade som fullvärdiga människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar