Ups, ups, ups...

Jaha, då var det dags då. Nu ska jag bikta mig... och det ska jag göra för er alla läsare. Trodde ni på det? I så fall blev ni lurade av mig... förlåt! Jag har redan gjort det idag "typ", hos en annan medmänniska i det verkliga livet, öga mot öga. Tack till dig som tog dig tid med mig idag. Hur som helst skulle jag vilja orda några rader om att vikten av att få tömma ur sig "skiten" hos någon som lyssnar och konstruktivt kan ge sin vinkling på det hela. Alla vi har ju vår ryggsäck att bära. I den bär vi på erfarenheter av båda bra, dåliga, glada och sorgliga händelser. I min ryggsäck finns det ett fack som är en riktig skräpficka. I den har det hamnat både det ena och det andra. Det finns så mycket där som inte sorterats, så jag hittar inte de bra sakerna pga att när jag sticker ner näven där blir handen alldeles nersölad av alla tråkigheter. Men idag fick jag lite hjälp att se vad som behöver lyftas ur den. Så... upp med skiten och syna den i sömmarna... såja... och så nu ner med den i facket för erfarenheter att dra lärdom av. Kanske jag nu kommer åt de bra sakerna lite bättre så att jag kan sortera in dem i facket för livsglädje?! Har du en obearbetad eller delvis obearbetad ryggsäck som du behöver ta itu med? Om du har en som du inte vill befatta dig med... Kom ihåg att de obearbetade ryggsäckarna är tyngre än de bearbetade. De bearbetade har nämligen bantat bort onödiga kilon. Lycka till med era ryggsäckar!

Livets svängar

Livets väg, som jag trodde skulle vara rak, har visat sig vara mycket kurvig. Jag visste att den skulle innebära både upp- och nedförsbackar men ändå hade jag målet klart för mig. Så oavsett om vägen stundtals var jobbig att gå, så visste jag att den skulle leda mig till mitt mål. Detta var min livsfilosofi och vad jag skulle vilja kalla meningen med livet. Under en stor del av mitt liv levde jag med denna tro. Det jag inte räknade med när jag var en ung längtande kvinna, var att längs vägen skulle det även finnas sidospår eller så kallade vägkorsningar. Idag kan jag ibland känna att jag gått vilse och inte alls längre är på väg mot mitt mål. Kanske har jag valt fel väg när jag stått i en korsning? Kanske har målet omdefinierats? Kanske har jag varit för feg för att våga gå mot målet med beslutsamma steg och istället slösat bort delar av mitt liv?

Frågan är nu: Har jag ett mål med mitt liv idag? Om jag har det - är det i så fall samma mål som tidigare eller är det mot ett nytt mål jag är på väg? Men om jag inte har ett mål med mitt liv - hur skall jag då leva mitt liv här och nu?

Att våga

Hej alla bloggläsare!
Det var väldigt länge sedan jag skrev något här. Jag blev påmind av min gamle vän Antichrister. Tack, Christer! Jag tar dig på orden och fortsätter att skriva men framför allt att tycka.

Detta blogginlägg ska få handla om att våga. Vad är "att våga"? Kan det vara att visa mod? Kanske. Kan det vara att göra något oväntat? Kanske. Kan det vara att vara rak och tydlig? Kanske.

Min man påtalade för mig idag att jag har ändrats i min personlighet under årens lopp. Jag har mer och mer blivit en person som "vågar" stå för sina åsikter. Jag har alltid haft åsikter men jag har nog alldeles riktigt inte "vågat" stå för dem i alla lägen. I min egen undervärdering av mig själv har mina åsikter vägt lätt i förhållande till andras. Tänk vad en människa kan trampa på sig själv och ägna sig åt självkränkning! Tack och lov att jag nu "vågar" stå för mina åsikter!

Men när det gäller att göra något oväntat "vågat" är jag nog mer försiktig. Vill inte göra bort mig. Min pappa däremot var precis tvärtemot. Kanske fattade han inte bättre eller så var han helt befriad från vad människor skulle tycka och tänka om han gjorde si eller så. Jag minns en gång då jag följde med honom till affären för att handla. När vi gick hem började det spöregna. Vi hade ca 100 meter hem men istället för att springa hemåt travade pappa in på en grannes altan och satte sig tills regnet passerat. Jag minns än idag hur jag skämdes när grannen kom och undrade vad vi gjorde där? Jag önskar att jag skulle "våga" vara lite mer lik min älskade pappa och leva i frihet!

"Våga" vara modig. Det finns ju en uppsjö av olika sätt man kan visa mod på. Civilkurage, stå upp för de svagare i samhället, inte haka på skitsnack på jobbet, stoppa ett slagsmål, hjälpa en misshandlad missbrukare att få vård etc. Här är jag stolt över vissa handlingar och mycket skamsen över vissa. Jag har inga problem att hjälpa en misshandlad missbrukare, stoppa slagsmål om det behövs, stå upp för de svagare i samhället men skitsnacket hakar jag dessvärre på ibland. Civilkuraget vacklar lite hit och dit.

Jag tycker däremot att vi borde försöka att "VÅGA" lite mer och lite oftare än vad vi gjort hittills. Åtminstone "våga" sådant som gör att både vi och våra medmänniskor mår bättre. Låt oss göra idag lite bättre än igår och morgondagen lite bättre än idag.

Tack för mig!

Upp och ned, ned och upp...

Precis som visan i "Emil i Lönneberga" känner jag mig. Uppåt och nedåt, nedåt och uppåt. Glad och ledsen, ledsen och glad. Vikten upp, vikten ned, vikten uppåt igen eller ned... eller hur var det? Ja, livet är upp och ned ibland. Ibland rusar tiden snabbt förbi så att man nästan tappar andan och ibland står tiden stilla som om man befann sig i ett vakuum. Jag undrar många gånger varför allt är som det är. Vad är meningen med allt som sker? Allt som sker har det verkligen alltid en mening? I så fall vill jag högljutt protestera! Ja, jag vill basunera ut mitt skrikande NEJ i hela universum. Det kan inte vara meningen att vi ska drabbas av ondska och elände. Längtan efter lugn och ro från alla orosmoln som stör min tänkta idyll växer sig allt större. Skall den infrias någon gång...?
Ordet harmoni, har ni känt på det någon gång? Vilket underbart ord. Det andas lugn, ro och glädje! Låt oss erövra detta ord, låt det ordet bli till verklighet i våra liv. Inte bara för en kort sekund utan så pass länge att vi får vila ut och andas i vår egen takt. Ty så länge vi lever på denna jord kommer vi möta både ondska och elände gång på gång. Därför behöver åtminstone jag tider av harmoni för att känna att det finns en mening med livet.

Träff med Sveriges bäste partiledare

Hej alla glada i vinterkylan!
Hoppas att vädret är till belåtenhet och att era kläder håller måttet. Finns inga dåliga väder bara dåliga kläder... men jag undrar jag. Är det mänskligt att det ska vara så här kallt? Allvarligt talat tror jag att min kropp är ämnad för varmare klimat än detta. Näsan iskall, händerna iskalla, fötterna iskalla och väl inne i värmen tinas man sakta upp igen och då blir dessa iskalla delar på kroppen förvandlade till glödheta röda kroppsdelar för att sedan på nytt (i inomhusvärmen) bli kylklampar som skrämmer slag på maken när man råkar hamna på fel sida i sängen. Jag LÄNGTAR efter VÄRME!!!

Hur som helst har jag och en partikollega varit i Örebro och lyssnat och diskuterat med Sveriges kanske bästa partiledare, Göran Hägglund. Han har gjort och gör ett riktigt bra jobb!!! Det har varit en mycket trevlig och intressant kväll med mycket matnyttiga åsikter om både det ena och det andra om vår partipolitik och hur vi ska kunna profilera oss på ett bättre sätt än vad vi hittills gjort. Därför vill jag uppmana er som läser min blogg att gå in på vår hemsida och titta på vårt principprogram så att även ni kan se vilka idéer vi står för. Vem vet du kanske tycker det är riktigt bra och om inte så har du i alla fall ökat din allmänbildning.

Här kommer länken:
http://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Principprogram

Sov gott och skräm inte er partner med kalla kroppsdelar - ta en varm dusch istället!